2010-12-04 / 00:10:25 / träning
Vem ledde mig in i träningsvärlden? / Min träningshistoria typ.

Varning för uppsats!

Jag ser att Sara och Ella har denna rubrik på lucka tre i deras julkalender. Tycker det är otroligt intressant att läsa sådant, så nu tänkte jag berätta lite i korthet vem som drog in mig i träningvärlden (och som vanligt flöt det iväg och blev massa annat också, vi kan väl kanske kalla det "min träningshistoria med en massa annat snack i" istället, haha)

Jag tror jag alltid haft träningen i mig sedan barnsben mycket tack vare pappa. Han tog med mig och mina syskon för att skida, friidrotta och liknande för att det var kul. Vi var till exempel med på olika "poängtävlingar". Men han pushade oss aldrig resultatmässigt, det var aldrig en tävling mot någon annan. Det gjorde inte något ifall jag var sämst, bara jag gjorde mitt bästa så var det bra. Och riktigt bra var det när jag slog mig själv, slog mina egna tider, längder och höjder. Oavsett om jag kom sist eller först. Detta tror jag är otroligt viktigt när man handskas med barn och idrott, det skall inte vara en tävling mot någon annan, man skall ha kul!


Dock var jag inte fast i träning och motion speciellt mycket efter detta. Jag idrottade kanske inte av "fri vilja", även om jag kunde tycka det var kul när jag väl var där. Om jag själv skulle ha fått bestämma helt och hållet skulle jag väl mest suttit inne, läst Kalle Anka, käkat mackor och kollat på TV... Men jag tror att detta ändå har gett en bra grund, jag har alltid sett pappa röra på sig och han har föregått med gott exempel när det kommer till träning och motion och han har dragit med mig på saker som gjort att jag ändå har träning i mig innerst inne. Det har varit en naturlig del av min barndom, och det tar man med sig till vuxen ålder. Och pappa stöttade och uppmuntrade mig alltid till att röra på mig, då blev det mer naturligt att man verkligen gjorde det också.

När jag flyttade till Åland slutade jag med friidrotten och skidningen, i Kimito var det mer på skoj, på Åland var all idrott nästan frågan om liv och död kändes det som. Så jag fortsatte med... ingenting. Förutom skolgympan då... Ett tag spelade jag dock ishockey, jag var grym på att skrinna (älskade det som liten), men det där med puckhanteringen var väl inte min starka sida. Och jag kände mig inte riktigt som en del av laget. Ett tag gick jag och några kompisar på extragympa efter skolan en gång i veckan också, det var riktigt kul faktiskt.

Men i åttan kom det första steget mot mitt tränande liv, ser jag det som i alla fall. Vi hade en vikarie i engelska vid namn Sophie. Hon spelade i Jomalas A-lag i volleyboll och ville starta ett flicklag. Jag och några kompisar testade, och där fastnade jag. Vi hade ytterst oseriösa träningar, men det var en inkörsport och framför allt: det var sjukt roligt! Vi hade träningar på fredagar, och jag minns hur jag gick och längtade till fredag hela veckan just för att vi hade volleyträning då. Oavsett hur jag mådde, så ville jag på volleyträning.

Efter typ ett år eller något sådant flyttade Sophie, så vi slogs ihop med Jomalas flicklag. Då var det inte lika kul längre, vi var många, och vi var som två grupperingar i laget. Jag minns hur dålig jag kände mig efter ett tag när alla andra blev bra, medan jag stod och stampade på ställe. Men säsongen 07/08 var jag evinnerligt trött på att vara arg efter varje träning och känna mig sämst, så jag bestämde mig en gång för alla att "nu fan skall jag bli bra!!!" Och när jag verkligen bestämmer mig för något, då gör jag det. Jag vägrade att ge upp volleybollen, för jag visste att jag älskade det innerst inne. Jag mindes hur roligt jag hade tyckt det varit, och ville tillbaka dit.

Jag visste att om jag vill bli bättre måste jag för det första nöta grundslagen och teknik, jag måste bli uthållig och stark. och jag kan inte ha ca 15 kg övervikt som jag hade vid det tillfället. Jag hade i princip två mål: att bli bra på volleyboll och gå ner i vikt. Dessa passade otroligt bra ihop i och med att de båda krävde i princip samma sak: träning. Jag började gymma, och jag hade verkligen bestämt mig. Kunde sitta 40 minuter på motionscykeln, sedan gymma i en timme, och sedan gå en timme. Och vissa perioder blev det flera gånger i veckan, plus promenader resterande dagar. Jag läste träningstidningar och lärde mig på så vis mer och mer om träning och hur jag skulle göra på gymmet. Måste dock säga att jag knappast tränade så himla bra på gymmet, blev mest maskiner och övningar inriktade på enskilda muskler. I know better now ;) Men vet ni, det gav resultat jävligt snabbt tillsammans med en förbättrad kost, och jag märkte hur jag blev uthålligare. Det var peppande som fan, och det gav mig motivation till att fortsätta.

När det kommer till volleyn så kämpade jag på varenda träning. Vi hade träning två gånger per vecka, och jag var där varenda en av dem. Hemma stod jag och gjorde bagger mot min sovrumsdörr, jag gjorde anfallsstegen i vardagsrummet, Jag servade över tvättlinan i trädgården, jag kollade på massa YouTube-klipp med volleyboll... ja, jag levde och andades i princip volleyboll, haha... Och även det gav resultat tillsammans med resterande träning. Jag blev bättre. I första matchen den säsongen satt jag på bänken i princip hela matchen. I sista matchen den säsongen var jag i startsexan, om jag inte minns fel. jag spelade i alla fall största delen av den matchen, och trots att vi förlorade så var jag glad. jag hade fått spela massor, och jag visste vad jag gjorde! jag var inte rädd för att misslyckas och dra ner laget! Det året på avslutningen fick jag årets intressepris med motiveringen att jag haft en 100% närvaro och för att jag gått framåt så mycket och visat att man kan lyckas genom att slita. Jag blev så stolt, it was the moment of my life, kan man säga.


Det är väl dock först när vi fick Tina som tränare som jag började planera mig träning lite bättre. Jag började med mer cardio, lärde mig mer om styrketräning och skaffade träningsdagbok :P I och med den där träningsdagboken så kom min tävlingsinstrinkt fram lite mer också, haha. Jag ville träna mest av alla på listan! Nu har jag lärt mig att more isn't always better. Kvalitet framför kvantitet liksom. Ett effektivt gympass på 30 minuter är bättre än att gå och lattja runt på gymmet i en timme. Fast det är klart, det är ju kul att stå där som etta på listan ändå... ;) Och det bästa är ju ett effektivt gympass i en timme såklart, haha :P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Blogg / hemsida:



Trackback